Sigge
04-12-2006, 07:30 PM
PROJEKT FÅNGÖ
Deepest overhead environment dive in Scandinavia
(Text only available in Swedish)
[Detta är en gammal artikel från 90-talet, fakta kan vara inaktuella och personer kan ha pinsam utrustning :)]
Det är en härlig sommardag med stiltje och perfekta förhållanden på Fångö i Gryts skärgård utanför Valdemarsvik. Nyfikna båtturister iakttar aktiviteten runt gruvhålet. Frågorna är många, de har svårt att förstå varför man vill dyka i kolmörker och kyla (3-4 grader C) i det gamla gruvschaktet kallat Storgruvan.
12
En äldre fd sportdykare undrar hur man kan dyka så djupt som 92m. Frågan är befogad. Svaret är att man dyker med trimix 14/45, dvs en blandning bestående av 14% syre och 45% helium resten kväve. Med denna gasblandning behövs en sk "travel-mix" på grund av den låga syrehalten, som man är tvungen att ha på dessa stora djup, för att undvika syrgasförgiftning. Tack vare den höga heliumhalten blir kvävenarkosen motsvarande ca. 40 meters djup med luft förklarar vi.
Ett dykteam från Baltic Sea Technical Divers (BSTD) bestående av Sigmund, Richard och Ingemar Lundgren samt säkerhetsdykarna Fredrik Skogh och Magnus Andersson från Västervik förbereder dykningen på den lilla grusplanen vid gruvhålet. Planen är fylld med utrustning och det börjar redan att samlas lite publik bestående av båtturister. Kontrasten mot den annars så lugna miljön är stor. Säkerhetsdykarna hjälper dykteamet på med utrustningen och koncentrationsnivån stiger.
Väl i vattnet går teamledaren Sigge igenom dyket. Delegerade uppgifter går man igenom en sista gång. Teamledaren skall simma först och lägga linan från platsen vid ca. 55 m djup där en tidigare lagd lina slutar. Vi har förberett detta vid ett flertal dyk tidigare. Förmodligen blir detta det djupaste dyk någonsin med trimix i gruva i hela Skandinavien. Vi har kört ut dyktabeller med hjälp av dator och gjort dykplaneringen dagarna innan.
Ingemar skall simma som nummer två och assistera Sigmund med ljus och dessutom se till att sk wraps och tie-offs sitter stadigt. Sist simmar Richard som är beredd på att hjälpa till vid behov.
Nu påbörjar vi den kontrollfas bestående av utrustningskontroll, bubbel/läckage kontroll, S-drill, gaskalkylering (tredjedelsregeln) som alltid föregår grottdyk och avancerade tekniska dyk. S-drillen (safety drill) är till föîr att kontrollera att dykarna i teamet kan dela luft med varandra. De skall veta var den alternativa luftkällan finns och att den fungerar. Vi använder oss av ett system utvecklat av världsledande grottdykare i USA (Woodville Karst Plain Project, WKPP). De har förfinat en teknik som Sheck Exley utvecklat; dykaren andas i ett andra steg som sitter på en sk. long hose (en 2m lång slang). Detta för att man skall kunna dela luft i trånga passager. Andra steget som man andas i lämnasöver till dykaren som behöver luft, detta har visat sig vara det enda säkra sättet att verkligen veta att det fungerar, och själv tar man back-up regulatorn. Utrustningen är konfigurerad enligt "Hogarthian gear configuration" som WKPP tillämpar.
Ned i djupet
Efter att ha kontrollerat gasmängder och slutligen satt brytpunkten vid ca 200 bar ger teamledaren tecknet för nedstigning och dykteamet försvinner ned i det kalla vattnet. Kvar är bara säkerhetsdykarna och en nyfiken folkmassa på ca 50 personer.
Skymningen närmar sig men för dykarna spelar det ingen roll. Totalt mörker råder alltid nere i Fångös gamla koppargruva. Säkerhetsdykarna är instruerade att möta oss nere vid det första dekostoppet på ca 33 m djup. De följer oss sedan hela vägen upp genom dekompressionen beredda att ge oss assistans eller extra dekogas om det skulle behövas.
I ett led, simmar vi ned i gruvan. Vid ytan är det ca 10 grader trots sommar och sol och snart har temperaturen sjunkit ned till ca 3 grader enligt botten-timern. På nio meters djup hänger vi av oss syrgasflaskorna som vi skall använda på vägen upp. Vi lägger dem tre meter djupare än där dom skall användas för att vi skall ha gott om tid att göra i ordning dem för syrgasandning på sex meters djup utan fördröjning. Utan syrgasen skulle dekompressionstiderna nära nog fördubblas, vilket vi har tagit med i dykplanen utifall det skulle bli aktuellt.
Efter att snabbt ha hakat fast syrgasflaskorna vid linan, som vi har lagt innan, fortsätter vi snabbt ner mot 24 m där vi skall lägga ifrån oss nästa deco-flaska innehållande EAN50 (50% syre). Ett lättflyktigt slam täcker väggar och golv i det gamla gruvschaktet som sluttar brant nedåt och vänster i ca 45graders vinkel följande den åder av malm som var så eftertraktad.
Vid all grottdykning är det mycket viktigt att behärska flytkraftskontroll och simtekniker för att undvika att slamma upp eller "silta" som vi brukar säga. Slammar man upp kan det innebära att dyket måste avbrytas, men vi är försiktiga och rör inte upp något slam alls. Vi använder oss bl.a. av simtekniker som grodsim och "modified flutter kicks".
Snart har vi nått 45 meters djup, där öppnar gången upp sig i ett stort rum, känslan att simma in i rummet kan inte beskrivas i ord. Scenen som spelar upp sig i det starka ljuset från våra lampor är fantastisk. Tiden står stilla, vi är tillbaka på 1800-talet där stegar och verktyg ligger utslängda på golvet som om dom bara var iväg på en kafferast. Tagna av den fantatiska synen fortsätter vi nu till vänster in i den smala gång med stödjande bjälkar som leder oss till nästa schakt och som går nästan lodrätt ned. Sigge gör en cirkelrörelse med lampljuset i golvet snett nedan och de övriga i teamet svarar snabbt med samma signal och teamet sjunker snabbt djupare. Från ca 45m djup vid början av det lodräta schaktet följer vi bjälkarna vid golvet, vi är snabbt på 55meters nivån.
Nu är vi framme vid slutet av linan som vi lade dyket innan. Teamledaren tar fram sin "exploration reel", som han har haft fäst under flaskorna, och gör fast den i den gamla linan. Dykare två assisterar genom att belysa medan trean hänger orörlig, svävandes ovanför oss i mörkret. Vi fortsätter snabbt vidare nedåt med ny lina. Tiden är kritisk, vi satsar på max 15 minuters bottentid för att dekompressionstiderna inte skall bli alltför långa.
Plötsligt blir sikten nästan noll!
Vi har kommit in i ett skikt där sötvatten möter saltvatten med resultatet att vattnet blir som bomull och sikten lika med noll. Teamledaren beslutar sig med förvissningen om att sikten snart borde bli bättre för att fortsätta.
Nu är kroppskontakt enda sättet att inte förlora kontakten med varandra. Det finns heller ingen lina att följa utan allt som vi ser nu är "orörd mark". Den enda referensen vi har är en bjälke som leder nästan lodrätt ned. Efter vad som tycks vara en evighet kommer vi ut i kristallklart vatten på 70m djup. Skiktet varade mellan 55-70m, mycket längre än vad vi förväntat oss. Gruvgången flackar nu av och går nästan plant ett tag, vi befinner oss på 80m djup och simmar raskt vidare. I den kristallklara sikten ser vi att gången börjar slutta nedåt igen och vi börjar skymta bjälkar. En stege och en massa andra saker som lämnades kvar då gruvan stängdes. Djupmätaren visar 92m när Sigge knyter fast linan i stegen. Vårt planerade maxdjup är uppnått. Narkosnivån motsvarar ca 45m djup med luft. Det är en obeskrivlig känsla att kunna dyka så här djupt utan att besväras av kvävenarkos. Tack vare heliumets låga densitet går det även mycket lätt att andas ur regulatorn. Richard som var tredjedykare lyser medan Ingemar hjälper till att fästa linan och skära av den. Teamledaren gör tummen upp och dyket bryts. Det är dags att gå upp.
14
Enligt gällande praxis inom grottdykning så påbörjas uppstigningen nu i omvänd ordning med trean Richard först följt av dom andra och teamledaren sist för att ha koll att alla är med. Vi följer linan som vi nyss lagt tillbaka upp mot ytan något hundratal meter bort. Färden upp är odramatisk, det är bara skiktet med dålig sikt som saktar ned tempot lite. Förutom någon fena i ansiktet går det felfritt och snart är vi uppe i salen med bjälkarna där säkerhetsdykarna möter oss. Efter ett snabbt ok-tecken fortsätter vi mot det första dekostoppet på 33m som sker på bottengas. Under övervakning av säkerhetsdykarna fortsätter vi dekompressionen i steg om tre meter upp till 24m där vi lossar dekoflaskorna som sitter i linan och fäster dem i D-ringarna på västarna. Säkerhetsdykarna kontrollerar att ingen börjar andas ur dekoflaskorna innan 21m som är maxdjupet för den blandningen. Det går planenligt och vi kan snart fortsätta uppåt. Nu börjar det bli alltfler minuter på varje dekostopp, men vi andas nu EAN50 och detta gör att dekompressionen förkortas avsevärt. Dom långa stoppen blir när vi kommer grundare och då går vi också över på syrgas.
...
Text and photos by Sigmund Lundgren
Deepest overhead environment dive in Scandinavia
(Text only available in Swedish)
[Detta är en gammal artikel från 90-talet, fakta kan vara inaktuella och personer kan ha pinsam utrustning :)]
Det är en härlig sommardag med stiltje och perfekta förhållanden på Fångö i Gryts skärgård utanför Valdemarsvik. Nyfikna båtturister iakttar aktiviteten runt gruvhålet. Frågorna är många, de har svårt att förstå varför man vill dyka i kolmörker och kyla (3-4 grader C) i det gamla gruvschaktet kallat Storgruvan.
12
En äldre fd sportdykare undrar hur man kan dyka så djupt som 92m. Frågan är befogad. Svaret är att man dyker med trimix 14/45, dvs en blandning bestående av 14% syre och 45% helium resten kväve. Med denna gasblandning behövs en sk "travel-mix" på grund av den låga syrehalten, som man är tvungen att ha på dessa stora djup, för att undvika syrgasförgiftning. Tack vare den höga heliumhalten blir kvävenarkosen motsvarande ca. 40 meters djup med luft förklarar vi.
Ett dykteam från Baltic Sea Technical Divers (BSTD) bestående av Sigmund, Richard och Ingemar Lundgren samt säkerhetsdykarna Fredrik Skogh och Magnus Andersson från Västervik förbereder dykningen på den lilla grusplanen vid gruvhålet. Planen är fylld med utrustning och det börjar redan att samlas lite publik bestående av båtturister. Kontrasten mot den annars så lugna miljön är stor. Säkerhetsdykarna hjälper dykteamet på med utrustningen och koncentrationsnivån stiger.
Väl i vattnet går teamledaren Sigge igenom dyket. Delegerade uppgifter går man igenom en sista gång. Teamledaren skall simma först och lägga linan från platsen vid ca. 55 m djup där en tidigare lagd lina slutar. Vi har förberett detta vid ett flertal dyk tidigare. Förmodligen blir detta det djupaste dyk någonsin med trimix i gruva i hela Skandinavien. Vi har kört ut dyktabeller med hjälp av dator och gjort dykplaneringen dagarna innan.
Ingemar skall simma som nummer två och assistera Sigmund med ljus och dessutom se till att sk wraps och tie-offs sitter stadigt. Sist simmar Richard som är beredd på att hjälpa till vid behov.
Nu påbörjar vi den kontrollfas bestående av utrustningskontroll, bubbel/läckage kontroll, S-drill, gaskalkylering (tredjedelsregeln) som alltid föregår grottdyk och avancerade tekniska dyk. S-drillen (safety drill) är till föîr att kontrollera att dykarna i teamet kan dela luft med varandra. De skall veta var den alternativa luftkällan finns och att den fungerar. Vi använder oss av ett system utvecklat av världsledande grottdykare i USA (Woodville Karst Plain Project, WKPP). De har förfinat en teknik som Sheck Exley utvecklat; dykaren andas i ett andra steg som sitter på en sk. long hose (en 2m lång slang). Detta för att man skall kunna dela luft i trånga passager. Andra steget som man andas i lämnasöver till dykaren som behöver luft, detta har visat sig vara det enda säkra sättet att verkligen veta att det fungerar, och själv tar man back-up regulatorn. Utrustningen är konfigurerad enligt "Hogarthian gear configuration" som WKPP tillämpar.
Ned i djupet
Efter att ha kontrollerat gasmängder och slutligen satt brytpunkten vid ca 200 bar ger teamledaren tecknet för nedstigning och dykteamet försvinner ned i det kalla vattnet. Kvar är bara säkerhetsdykarna och en nyfiken folkmassa på ca 50 personer.
Skymningen närmar sig men för dykarna spelar det ingen roll. Totalt mörker råder alltid nere i Fångös gamla koppargruva. Säkerhetsdykarna är instruerade att möta oss nere vid det första dekostoppet på ca 33 m djup. De följer oss sedan hela vägen upp genom dekompressionen beredda att ge oss assistans eller extra dekogas om det skulle behövas.
I ett led, simmar vi ned i gruvan. Vid ytan är det ca 10 grader trots sommar och sol och snart har temperaturen sjunkit ned till ca 3 grader enligt botten-timern. På nio meters djup hänger vi av oss syrgasflaskorna som vi skall använda på vägen upp. Vi lägger dem tre meter djupare än där dom skall användas för att vi skall ha gott om tid att göra i ordning dem för syrgasandning på sex meters djup utan fördröjning. Utan syrgasen skulle dekompressionstiderna nära nog fördubblas, vilket vi har tagit med i dykplanen utifall det skulle bli aktuellt.
Efter att snabbt ha hakat fast syrgasflaskorna vid linan, som vi har lagt innan, fortsätter vi snabbt ner mot 24 m där vi skall lägga ifrån oss nästa deco-flaska innehållande EAN50 (50% syre). Ett lättflyktigt slam täcker väggar och golv i det gamla gruvschaktet som sluttar brant nedåt och vänster i ca 45graders vinkel följande den åder av malm som var så eftertraktad.
Vid all grottdykning är det mycket viktigt att behärska flytkraftskontroll och simtekniker för att undvika att slamma upp eller "silta" som vi brukar säga. Slammar man upp kan det innebära att dyket måste avbrytas, men vi är försiktiga och rör inte upp något slam alls. Vi använder oss bl.a. av simtekniker som grodsim och "modified flutter kicks".
Snart har vi nått 45 meters djup, där öppnar gången upp sig i ett stort rum, känslan att simma in i rummet kan inte beskrivas i ord. Scenen som spelar upp sig i det starka ljuset från våra lampor är fantastisk. Tiden står stilla, vi är tillbaka på 1800-talet där stegar och verktyg ligger utslängda på golvet som om dom bara var iväg på en kafferast. Tagna av den fantatiska synen fortsätter vi nu till vänster in i den smala gång med stödjande bjälkar som leder oss till nästa schakt och som går nästan lodrätt ned. Sigge gör en cirkelrörelse med lampljuset i golvet snett nedan och de övriga i teamet svarar snabbt med samma signal och teamet sjunker snabbt djupare. Från ca 45m djup vid början av det lodräta schaktet följer vi bjälkarna vid golvet, vi är snabbt på 55meters nivån.
Nu är vi framme vid slutet av linan som vi lade dyket innan. Teamledaren tar fram sin "exploration reel", som han har haft fäst under flaskorna, och gör fast den i den gamla linan. Dykare två assisterar genom att belysa medan trean hänger orörlig, svävandes ovanför oss i mörkret. Vi fortsätter snabbt vidare nedåt med ny lina. Tiden är kritisk, vi satsar på max 15 minuters bottentid för att dekompressionstiderna inte skall bli alltför långa.
Plötsligt blir sikten nästan noll!
Vi har kommit in i ett skikt där sötvatten möter saltvatten med resultatet att vattnet blir som bomull och sikten lika med noll. Teamledaren beslutar sig med förvissningen om att sikten snart borde bli bättre för att fortsätta.
Nu är kroppskontakt enda sättet att inte förlora kontakten med varandra. Det finns heller ingen lina att följa utan allt som vi ser nu är "orörd mark". Den enda referensen vi har är en bjälke som leder nästan lodrätt ned. Efter vad som tycks vara en evighet kommer vi ut i kristallklart vatten på 70m djup. Skiktet varade mellan 55-70m, mycket längre än vad vi förväntat oss. Gruvgången flackar nu av och går nästan plant ett tag, vi befinner oss på 80m djup och simmar raskt vidare. I den kristallklara sikten ser vi att gången börjar slutta nedåt igen och vi börjar skymta bjälkar. En stege och en massa andra saker som lämnades kvar då gruvan stängdes. Djupmätaren visar 92m när Sigge knyter fast linan i stegen. Vårt planerade maxdjup är uppnått. Narkosnivån motsvarar ca 45m djup med luft. Det är en obeskrivlig känsla att kunna dyka så här djupt utan att besväras av kvävenarkos. Tack vare heliumets låga densitet går det även mycket lätt att andas ur regulatorn. Richard som var tredjedykare lyser medan Ingemar hjälper till att fästa linan och skära av den. Teamledaren gör tummen upp och dyket bryts. Det är dags att gå upp.
14
Enligt gällande praxis inom grottdykning så påbörjas uppstigningen nu i omvänd ordning med trean Richard först följt av dom andra och teamledaren sist för att ha koll att alla är med. Vi följer linan som vi nyss lagt tillbaka upp mot ytan något hundratal meter bort. Färden upp är odramatisk, det är bara skiktet med dålig sikt som saktar ned tempot lite. Förutom någon fena i ansiktet går det felfritt och snart är vi uppe i salen med bjälkarna där säkerhetsdykarna möter oss. Efter ett snabbt ok-tecken fortsätter vi mot det första dekostoppet på 33m som sker på bottengas. Under övervakning av säkerhetsdykarna fortsätter vi dekompressionen i steg om tre meter upp till 24m där vi lossar dekoflaskorna som sitter i linan och fäster dem i D-ringarna på västarna. Säkerhetsdykarna kontrollerar att ingen börjar andas ur dekoflaskorna innan 21m som är maxdjupet för den blandningen. Det går planenligt och vi kan snart fortsätta uppåt. Nu börjar det bli alltfler minuter på varje dekostopp, men vi andas nu EAN50 och detta gör att dekompressionen förkortas avsevärt. Dom långa stoppen blir när vi kommer grundare och då går vi också över på syrgas.
...
Text and photos by Sigmund Lundgren